Personregister > antavla > Leonards och Cecilias familj > Leonards sida

Leonard Roos


Leonard föddes den 27 oktober 1898 i Baku som då låg i Ryssland. De fem första åren av sitt liv bodde Leonard i Baku. Där lärde han sig tala ryska med sina kamrater, men han glömde språket när han flyttade till Finland. Trots att Finland på den tiden också hörde till Ryssland. Men i Finland var det inte populärt att tala ryska på den tiden. Men Leonard brukade som vuxen berätta att han kom ihåg hur det kändes när det var jordskalv i Baku.


Hemmet

När Leonard var fem år gammal flyttade han till Lovisa, där han bodde i den här gården, som ägdes av familjen. Bilden måste vara tagen under ett besök i Finland. Den är från år 1900 och Leonard som då var ett år gammal sitter på sin mammas arm framför den vänstra husknuten. I Lovisa växte han sedan upp och gick i skola.

Konfirmation

Leonard blev konfimerad när han var 15 år. På den tiden var konfirmationen en stor händelse, för då blev man vuxen och var inte ett barn längre. Pojkarna fick sin första kostym. Leonard var en allvarlig ung man, som hade förlorat sin far ett par år tidigare och som tänkte mycket på att han skulle ta hand om sin mamma.

Leonard på skridskor. Det blev långa utfärder på Östra Finska viken när det var blankis.



Hogland, på finska Suursaari, ö i Finska viken söder om Kotka. Den erövrades av Sovjet 1940. I mars 1942 återerövrade Finland ön genom en djärv operation. Vid vapestilleståndet 1944 avträddes ön återigen till Sovjetunionen. Vid Hogland utkämpades 1788 ett sjöslag mellan den svenska örlogsflottan under befäl av hertig Karl och hans flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld och den ryska under den skotsfödde amiral Samuel Greigh (1736-88). Drabbningen som slutade oavgjord, firades i Sverige som en seger. (Ur Bra Böckers Lexikon)

Leonard på Hogland dit han seglade ibland


Som så många andra i släkten, far, bror och tre farbröder begav sig också Leonard till sjöss. Han tog hyra som jungman på segelskepper Queen of Scots som syns på bilden till höger. Men Leonard tålde inte dieten ombord och hamnade till slut på sjukhus i Kanada för magsår. När han tagit sig hem därifrån gav han upp drömmen om sjömanslivet och sökte sig teknisk utbildning vid Tekniska Högskolan i Helsingfors. Leonard mindes gärna tiden på sjön och använde mycket sjömanstermer i sitt tal och sjöng gärna gamla sjömansvisor. I Helsingfors avlade han en dubbel ingenjörsexamen med högsta betyg. Han blev både skeppsbyggnadsingenjör och ingenjör på träets tekniska struktur. Hans första anställning efter ingenjörsexamen var på Crighton Vulcans skeppsvarv i Åbo, dit han kom ca 1930.

På Crighton Vulcan byggdes bland annat U-båtar på Leonards tid

U-båten Vesikko, som deltog i andra världskriget, är en av Sveaborgs mest populära sevärdheter. Båtens ursprungliga beställare var Tysklands flotta och hon sjösattes i maj 1933 på Crighton-Vulkans varv i Åbo. År 1936 köpte Finland båten för 19 miljoner mark och hon fick namnet Vesikko. Under vinterkriget patrullerade båten på Finska viken och Sveaborgs varv var hennes bas. Den 3 juli 1941 torpererade hon det ryska transportfartyget Vyborg på 4 100 ton i närheten av Hogland. Under de sista krigsåren deltog Vesikko i konvoj- och säkringsuppdrag huvudsakligen på Finska viken. Krigsvimpeln halades slutligen den 15 december 1944. Fredsfördraget i Paris år 1947 förbjöd Finland att använda U-båtar och de såldes alla till skrotning utom Vesikko, som sparades. Efter ett omfattande restaureringsarbete öppnades Vesikko för allmänheten som museibåt på flottans årsdag den 9 juli 1973.

Vesikko

Tekniska data:
Dimensioner: 40,9 x 4,1 x 4,2 m
Deplacement: 250/300 ton
Fart: 13/8 knop
Dykningstid: 45 sek till 9,3 meter
Dykningsdjup: max 100 meter
Bestyckning: 5 st 53 cm torpeder, 1 st 20 mm Madsen Lvk, 1 st 12,7 mm Lvmg
Maskiner: 2 st MWM dieselmotorer 700 hk, 2 st Siemens elektriska motorer 360 hk
Aktionsradie och -tid: 1500 sjömil/10 knop, 150 timmar (ytläge). 50 sjömil/4 knop, 13 timmar (i U-läge)
Manskap: 20


I Åbo träffade Leonard sin blivande fru Cecilia Törnroos. De vigdes i Åbo den 23 december 1932. Båda var svartklädda för att Leonards mamma och Cecilias pappa nyligen hade gått bort.

Den 14 juni 1937 flyttade Leonard till Varkaus. Där han jobbade på Ahlströms fabrik som tillverkade pappersmaskiner. Där föddes tvillingarna Trygve och Gunvor den 16 juni 1939. I september bröt Andra världskriget ut och vintern 1939-1940 insjuknade Cecilia akut i scizofreni. Yngve hade just fyllt 6 år. Den 18 januari 1940 togs hon in på Niuanniemi sinnessjukhus i Kuopio. På bilden barnen med en barnsköterska.

ANDRA VÄRLDSKRIGET

Andra världskriget bröt ut i september 1939 när Gunvor och Trygve var bara cirka tre månader gamla. I oktober drogs också Finland in i kriget. Anteckningar ur Leonards kalender:

7.10 Oroligheterna började 11.10 mörkläggning
18.10 hel mörkläggning
30.11 Flyglarm. Anna Lönnqvist reste. Kriget började.

Leonard kallades inte in i kriget. Han hade aldrig gjort militärtjänst för att han bedömdes som oduglig efter att ha varit sjuk i tyfus. Men produktionen vid fabriken i Varkaus övergick från civil (pappersmaskiner) till militär. Tanks rullade fram och tillbaka i närheten av vårt hus och testades i en stor grop i terrängen. Varkaus låg inte så långt från östgränsen och överflögs ofta av ryska flygplan. Cecilia hade ett lakan med sig när hon gick ut för att kasta över barnvagnen så den inte skulle synas mot snön.


Ur Leonards dagbok

Wärtsilä

I Helsingfors arbetade Leonard på Wärtsilä Sandvikens skeppsvarv. Den 20 december 1947 flyttade familjen till Åbo, där den nya arbetsplatsen blev Wärtsila Crighton Vulcan. Från 1947 till 1954 var adressen Puolalagatan 3 och från 1954 till 1956 Nokiagatan 4. Han var teknisk ledare på Wärtsilä i Åbo och var därför chef för verkstaden. Det var oroliga år på arbetsmarknaden vilket han fick känna av. Det var till exempel en generalstrejk våren 1956 som varade i mer är en månad. I alla fall byggdes många stora fartyg i Åbo. De flesta av dem levererades till Sovjetunionen och Leonard var med på provresor med dem tillsammans med kunderna. Då önskade han att han skulle ha kunnat komma ihåg den ryska han kunde när han var liten. På hösten 1956 tvingades han flytta tillsammans med den verkställande direktören till Dalsbruk på Kimitoön.

Idrottsstadion

I Helsingfors var adressen Idrottsgatan 40 med utsikt över Olympiastadion som då hette Idrottsstadion. Den bombades under kriget och då blåste alla våra fönsterrutor in. Det var många nätter som vi tillbringade i bombskydd och när vi inte orkade gå dit längre sov vi med ytterkläderna på i hallen.

Leonard var hela livet intresserad av segling och blev under tiden i Åbo kommodor för Åbo segelklubb ÅSK. Här sitter han längst fram i mitten med klubbens styrelse.

Kotka 1957 - 1963

Leonard blev flyttad som direktör till Wärtsila i Kotka på hösten 1958 Adressen var Vuorelankulma, i bortre ändan av det stora vita huset i förgrunden på bilden

Ur ÅSK:s årsbok

LEONARD ROOS in memoriam

(Kommodor åren 1935 och 1956-57, inkallad hedersmedlem 1958) I och med exkommodoren och hedersmedlemmen Leonard Roos bortgång förlorade ÅSK en sällsynt hängiven seglarkamrat och en uppburen, nobel personlighet, vars insatser klubben och ortens seglingsliv till fromma omspände flera decennier. Roos förenade på ett lyckligt sätt tekniskt och teoretiskt kunnande med praktisk och aktiv seglargärning genom sitt yrke inom skeppsbygget och sitt levande intresse för sjön och naturen. Han ägde den gamla stammens medärvda intresse för rättrådigt och gentlemannamässigt seglarskap, och hans egen omutliga sanningskärlek kom hans ord att väga tungt vid gemensamma rådslag samtidigt som hans goda vänsälla väsen lyste genom auktoriteten vid den kamratliga samvaron. Själv far till seglande ynglingar hade han den rätta förståelsen för ungdomen och juniorseglingen. Han kom också att på ett avgörande sätt bidra till införandet av ”balansbåtar”, snipar och finnjollar, i vår klubb, som under hans ledarår ägde en av landets största småbåtsflottor. ÅSK:s stor båt- och förvaringsskjul uppfördes likså under hans överinseende. Även efter sin bortflyttning från orten följde Roos ÅSK:s öden med det största intresse och han representerade ofta vår klubb vid Seglarförbundets möten. Till innehållet i klubbens årsbok bidrog han även med skildringar från sina långfärdsseglingar senare år. Nu är han borta för alltid. En hedervärd, rättskaffens seglare har lagt till vid den eviga hamnen. Vi ÅSK:are tacka för hans gagnande, rika gärning och lysa frid över hans minne. K. E.
En sång som Leonard tyckte mycket om och som också sjöngs av en solist vid hans jordfästning:

LÅNGSAMT SOM KVÄLLSSKYN

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta, som brisen somnar där borta,
långt så att ögat ett skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur
vårbris och toner åt livet en gång.
(K.A. Tavaststjerna)
Personregister > antavla > Leonards och Cecilias familj > Leonards sida